Jag har precis röjt lite i mitt rum. Det är inte klart än men jag orkar verkligen inte längre... Nu sitter jag här med en klump i magen och oroar mig för operationen. Jag kommer ju bli nedsövd för första gången och sen är jag nervös för smärtan! Jag kommer ha superduper ont! Jag grät en liten skvätt av nervositet tidigare idag, bara för att tycka synd om mig själv. Jag vet att det är dumt att tänka på det nu, jag ska tänka positivt! Men det går bara inte att inte tänka tanken; hur ont kommer det att göra efteråt?

Jag vill verkligen inte operera mig, jag vill inte! Men jag känner att jag måste, jag måste! Hur ska jag annars kunna börja träna igen och kunna gå i vilka skor jag vill, utan att få ont? Jag har haft ont i tre år så nu det är nog dags att göra något åt det! Om det är en operation med tusentals dagar med smärta, gråt och hoppande på kryckor som gäller så får jag ta det, för jag vill inte ha det såhär längre!

Tur att jag inte är den första som genomgår den här operationen.