MEN VADÅ LÖPNINGEN DÅ?

Löpningen är det absolut bästa som finns och jag skulle inte hålla på med det om jag inte tyckte att det var roligt! Men just nu känns allt så hopplöst. Jag har ont i ryggen IGEN och min fot gör ondare än ondast och jag pallar fan inte mer. Jag är så himla avundsjuk på dom som bara kan springa på och inte behöver oroa sig för några skador. Jag är så avundsjuk på dem som allt bara flyter på för!

Jag har nog inte gett löpningen en allvarlig chans! Jag vågar inte ta ut mig helt på tävlingar, och jag har inte alls samma självförtroende som jag hade på innebandyn. På matcherna gick jag in och bara ösde och hade roligt, jag vågade och trodde på mig själv.
Men löpningen, jag vet inte, jag har aldrig gett det en chans. Jag har aldrig vågat, jag har inget självförtroende. Och frågan är varför och hur jag skaffar mig självförtroende? Frågan är om kroppen och knoppen håller mig tillbaka?

Vad ska jag göra för att gå in på banan med samma självförtroende och säkerhet som jag gjorde när jag klev innanför sargen? För jag vill bli bäst och jag skall se till att hitta ett sätt som ger mig självförtroendet och ett sätt som håller ihop min kropp för att bli det!

Just nu ska utmaningen bli att springa terräng DM med en fot som dunkar och en rygg som värkar. Jag kan tåla smärtan, jag är ingen klenis. Det är fyfan bara att kuta! Det kommer göra ont men det får jag ta, jag ska inte vika mig. Jag ska springa så länge till min fot viker sig av smärta, jag ska springa tills det inte går att springa längre p g a smärtan. Fan fan fan! Ser framemot utmaningen!

Först ska jag ut och springa här hemma för att se om foten viker sig här, då är det onödigt att åka till Vallentuna och vända.

SUDDA, SUDDA!!