Känns som att jag balanserar på en planka. Så fort båda fötterna står stabilt går allt bra. Men så fort jag lyfter för att ta ett steg framåt blir det ostabilt och jag måste tillbaka till ruta ett. Men jag är glad att jag har så många runt mig som hjälper mig framåt. Och jag är glad att jag är på andra sidan Atlanten, där jag kan gömma mig bakom ett annat språk och en annan värld. Jag kan inte ligga i fosterställning och älta, hur mycket jag än skulle vilja. Det enda jag kan är att le och uttala okända ord med min underbara accsent, pressa mig själv så att mjölksyran skriker i benen, shoppa så att gaderobsdörren inte går att stänga och njuta av tiden i amerikat. Det gör fortfarande ont, men jag vet att jag gjorde de rätta. Utan trust, inget förhållande. That's it.